| Chapter 6 |
|
Då tog Job till orda och sade: |
|
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! |
|
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. |
|
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig. |
|
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? |
|
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? |
|
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis. |
|
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! |
|
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! |
|
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord. |
|
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? |
|
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? |
|
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd. |
|
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, |
|
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, |
|
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, |
|
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer. |
|
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. |
|
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; |
|
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram. |
|
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. |
|
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, |
|
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand? |
|
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. |
|
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den? |
|
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? |
|
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän! |
|
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet. |
|
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig! |
|
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är? |