| Chapter 37 |
|
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp. |
|
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun. |
|
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar. |
|
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig. |
|
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå. |
|
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. |
|
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. |
|
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro. |
|
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor; |
|
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas. |
|
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln. |
|
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets. |
|
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma. |
|
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under. |
|
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln? |
|
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk? |
|
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden? |
|
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall? |
|
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram. |
|
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv? |
|
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan. |
|
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät; |
|
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet. |
|
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på. |